Blad (latin: folium) existerar en vanligen fotosyntetiserandeorgan hos kärlväxternassporofyt.[1] Bladen växer ut ifrån stammens sidor samt besitter ett begränsad samt huvudsakligen grundläggande tillväxt. Deras primära funktion existerar för att liksom näringsorgan medverka nära fotosyntesen, dock dem besitter även ett mängd andra funktioner för att fyllning. detta finns städsegröna växter samt lövfällande växter.
Bladen hos barrträden benämns barr. Löv används angående ark vid vissa växt samt buskar, ofta inom motsats mot barr, såsom lövträd respektive barrträd.[2]
Hos mossor saknas växtdel helt vid sporofyten dock bladliknande strukturer (ofta kallade blad) finns hos gametofyterna hos bladmossor samt vissa levermossor.[1]
Bladet är kapabel variera inom storlek ifrån detta mikroskopiskt lilla mot detta jättelikt stora. Bladen hos den vita vattenblomma samt hos den vanliga örnbräken når ibland enstaka längd från 1,73 meter. dem maximalt storbladiga från varenda växter tillhör näckros-, banan- samt palm-familjerna. Den cirkelrunda bladskivan hos den sydamerikanska jättenäckrosen (Victoria reginae) förmå äga ett diameter från närmare tre meter. Etiopisk banan (Ensete ventricosum) äger ark från 5,9 meter längd. Enbart bladskivan existerar 8,57 meter utdragen. Vissa palmer, mot modell den ostindiska sockerpalmen (Arenga pinnata) äger växtdel från ända upp mot 7,5 meters längd.
Blad växer fram omedelbart nedanför den tillväxande stamspetsen samt ur stammens yttre sektion, detta önskar yttra ifrån dess barklager (periblemet). Bladspetsen utvecklas inledningsvis, samt tillväxten från bladet sker mot enstaka start var. Efter en betalkort tag slutar dock tillväxten inom spetsen samt bladet växer därefter inom störst utsträckning nära bladets bas, dock även mot enstaka viss grad inom bladets kanter.
Hos lövfällande samt vidvissnande växter förlorar bladen sin gröna färg vid bas från för att klorofyllproduktionen reducerar beneath vinterhalvåret då energin existerar viktigare på grund av stammen samt grenarna. tillsammans tiden faller samtliga ark från även hos dem städsegröna, dock då ej samtliga vid enstaka gång.
Blad samt stam
[redigera | redigera wikitext]
Att skilja mellan vilket såsom existerar ark samt huvuddel hos enstaka flora verkar existera enkel. Bladen äger ju dels vanligen ett typisk skivlik struktur, medan stammen äger ett kägellik alternativt cylindrisk form eller gestalt. dock detta finns även fall var dessa sätt för att skilja vid ark samt huvuddel ej räcker mot. sålunda mot modell äger bladen hos barrträd, detta önskar yttra barren, ej enstaka skivlik struktur, utan liknar snarare små grenar. Hos ett sektion kaktusväxter, vilket inom bladkaktussläktet (Epiphyllum), existerar den blombärande stammen ej rund, utan äger identisk skivlika form eller gestalt likt dem flesta ark. Vetenskapligt sett används andra kriterier än dem ovan nämnda. Stammen äger vanligen ej någon bestämd slutstorlek, medan bladet når ett viss storlek beneath växtsäsongen, samt slutar då växa mer. Därför existerar samtliga ark vid ett given planta från ungefär identisk storlek. Stammen tillväxer dessutom huvudsakligen inom toppen, medan bladet växer mot nära basen. Bladen växer ut vid stammens yta, exogent, likt sidobildningar samt inom form eller gestalt från vårtor alternativt utskott. inom enstaka sektion fall samt särskilt hos enhjärtbladiga växter existerar hjärtbladet ej ett sidobildning vid stammen, utan står slutligt, detta önskar yttra utgår ifrån skottaxelns spets. ark kunna inte någonsin utvecklas ifrån roten hos växterna; ej ens dem ark såsom vid svenska kallas rotblad, dessa växer nämligen ej ut ifrån växternas rötter, utan ifrån ett underjordisk huvuddel, jordstam, hos vissa fleråriga örter.
Uppbyggnad
[redigera | redigera wikitext]
De flesta ark existerar, åtminstone delvis, mot formen skivlika. Den sektion från en ark, liksom besitter denna form eller gestalt, kallas bladskivan. Förutom denna finns hos en många stort antal växtdel enstaka nedre sektion såsom små frukter från växter upp bladskivan - bladskaftet. Ofta existerar bladskaftets nedre sektion särskilt utvecklad samt kallas då bladfot. Bladfoten är kapabel hos vissa växtdel likna ett disk likt mer alternativt mindre omsluter stammen, samt kallas då bladslida. Bladslidor förekommer mot modell hos växttäcke samt flockblommiga växter. Hos gräsen arbetar den liksom stödjande kroppsdel till stammen.
Stipler existerar mer alternativt mindre bladlika utbildningar från bladfoten, mot modell hos ros- (Rosaceae) samt ärtväxter (Leguminosae).
Saknas skaftet (oskaftade blad), växer bladen vanligen tillsammans bred bas ut ifrån stammen. Ofta omsluter då bladbasen stammen helt samt hållet vilket kallas grundlig växtdel. Detta förmå ses hos mot modell vallmo. angående bladets grundlig flikar växer samman tillsammans varandra kallas detta genomvuxna ark. angående bladen existerar motsatta är kapabel flikarna ifrån en växtdel växa ihop tillsammans med motstående blads flikar. Detta sker mot modell hos kaprifol (Lonicera caprifolium). detta finns även ark liksom bildas från enbart skaft (så kallade fylloider) alternativt enbart från slida, dock dessa existerar ej särskilt vanligt förekommande. modell vid den förra typen äger pilblad (Sagittaria sagittifolia), inom sina nedre, beneath vattnet nedsänkta ark samt enstaka mängd arter inom akaciasläktet (Acacia); mot den senare typen hör dem översta örtbladen hos flera arter från flockblommiga växter (Apiaceae).
Vanligen existerar bladskivan genomdragen från således kallade bladnerver, vilka förmå ses vid bladets undersida såsom fastare åsar alternativt ribbor. dem består huvudsakligen från ledningsvävnad. inom nerverna leds en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig (och ämnen upplösta inom vatten) mot bladen, samt dem näringsämnen såsom bildats inom bladet leds försvunnen mot resten från växten. Nerverna besitter även enstaka rent mekanisk funktion, dem utgör ett fast stomme alternativt en skelett såsom spänner ut bladets mjukare delar samt därmed exponerar enstaka således massiv yta likt möjligt på grund av inkommande solljus.
Bladets nervsystem existerar mot massiv hjälp till för att känna igen enstaka planta, samt därför besitter ett mängd begrepp till för att förklara olika sorters struktur planta fram, samt man skiljer vid enkelnerviga, handnerviga samt fjädernerviga växtdel. Hos enkelnerviga (parallellnerviga) ark utgår ifrån bladbasen ett mängd jämnstarka nerver såsom löper sidled tillsammans med varandra, tillsammans med endast svaga sidogrenar ut inom bladets spets. dem flesta enhjärtbladiga växter äger denna typ från nervsystem. Hos handnerviga ark utstrålar en mindre antal, 3-9, jämnstarka nerver ifrån basen vid olika håll (de sammanstrålar alltså ej inom ett enda bladspets). Hos dem handnerviga bladen förgrenar sig dessa huvudnerver ytterligare mot mindre sidogrenar. Detta nervsystem finns hos mot modell hästkastanjens ark. Hos fjädernerviga växtdel löper ett större nerv - medelnerven - genom bladet ifrån bas mot spets. Denna medelnerv förgrenas längs all sitt lopp tillsammans hjälp från fjäderformiga sidonerver, vilket inom sin tur kunna förgrena sig. dem tvåhjärtbladiga växterna äger vanligen fjädernerviga ark.
I avseende vid omkrets samt liknande är kapabel bladskivans anta flera olika former. detta enda likt kunna sägas angående dem allra flesta bladskivor existerar för att dem existerar huvudsakligen tvåsidigt symmetriska. detta existerar ovanligt tillsammans med ark såsom tydlig existerar osymmetriska. modell vid osymmetriska bladskivor återfinns bland örtbladen hos dem allmänt odlade arter inom begoniasläktet samt hos dem numeriskt värde sidoställda kronbladen hos ärtväxternas blommor.
Bladskivan är kapabel existera grenig alternativt ogrenad. Greniga ark kallas vanligen inskurna samt existerar vanliga hos tvåhjärtbladiga växter samt ormbunkar. Ogrenade växtdel existerar däremot vanliga hos enhjärtbladiga växter, barrträd samt mossor. Ibland existerar inskurna växtdel sålunda klart avdelade för att bladet tycks existera uppbyggt från små bladskivor, dessa kallas på grund av sammansatta växtdel, inom motsats mot övriga liksom följaktligen kallas enkla. Sammansatta växtdel existerar vanliga inom flera växtfamiljer, mot modell ärtväxterna samt rosväxterna. dem mot synes självständiga delarna från detta sammansatta bladet kallas småblad. Dessa småblad förmå inom sin tur existera sammansatta, samt resultatet kallas då dubbelt sammansatta växtdel. Dubbelt sammansatta ark förekommer mot modell hos akaciasläktet.
De enkla bladen kallas angående inskärningar saknas helbräddade. angående inskärningarna existerar grunda till sågade, naggade alternativt tandade beroende vid inskärningarnas struktur. ifall inskärningarna existerar djupare kallas bladen till flikiga.
Bladform samt nervsystem existerar delvis beroende vid varandra. Flikiga ark tillsammans med handnervigt nervsystem kallas på grund av handflikiga växtdel medan flikiga växtdel tillsammans fjädernervigt nervsystem kallas parflikiga växtdel. Sammansatta ark tillsammans handnervigt nervsystem kallas fingrade växtdel, medan sammansatta ark tillsammans fjädernervigt nervsystem kallas på grund av parbladiga växtdel. dem enkelnerviga bladen existerar vanligen enkla. dem fingrade respektive parbladiga bladen hos palmer (Arecaceae) besitter uppstått ur läka ark genom för att bladskivan rispats upp längs nerverna.
Typer
[redigera | redigera wikitext]
Följande huvudslag från växtdel är kapabel ifrån urskiljas:
hjärtblad
De växtdel likt utvecklas allra ursprunglig hos växten samt likt finns redan hos detta inom fröet inneslutna växtembryot. Dessa växtdel existerar inom allmänhet tjocka samt köttiga samt nästan ständigt helbräddade.
lågblad
Fjäll- alternativt slidlika ark, såsom ofta uppträder vid årsskottet före örtbladen. dem existerar oskaftade, ogrenade samt antingen alls ej gröna alternativt enbart svagt smaragdgrön. modell vid liknande finns inom dem små, nedre bladen hos liljekonvaljen (Convallaria majalis), daggkåpesläktet (Alchemilla) tillsammans flera. Hos enstaka sektion växter, mot modell tallörten (Monotropa hypopitys) finns inga andra näringsblad än lågblad.
örtblad
Blad inom vanlig innebörd, "lövblad", mellanblad existerar inom regel starkt gröna, oftast försedda tillsammans med både skaft samt disk samt inom övrigt från dem maximalt växlande former.
högblad
I regel svagt utvecklade ark, vilket uppträder senare än örtbladen, inom närheten från blommorna, oftast nära blomskaftens bas. dem existerar oskaftade samt ogrenade samt oftast många små. Någon gång behärska dem artikel ganska stora. mot modell hos hönsbär (Cornus suecica) samt hos den odlade vita kallans (Zantedeschia aethiopica) hölsterblad. dem existerar då oftast från ett ytterligare färg än den vanliga gröna. andra benämningar på grund av högblad existerar blomskärm, holkblad, skärmblad, stödjeblad, svepe.
fortplantningsblad
foderblad, kronblad, ståndarblad samt pistillblad. (Se blomma).
basalblad
Blad såsom existerar belägna mot växtens bas.
Funktion
[redigera | redigera wikitext]
Då bladen beneath växtens liv skall fyllning flera olika behov, kunna man ifrån fysiologisk synpunkt urskilja flera stöt från ark. dem utan jämförelse viktigaste existerar näringsbladen samt fortplantningsbladen. Därutöver finns växtdel såsom besitter särskilda fakta.
Näringsblad
[redigera | redigera wikitext]
De maximalt karakteristiska näringsbladen existerar örtbladen, vilka äger enstaka massiv mängd viktiga information till näringsupptaget: dem upptar koldioxid, en från växtens viktigaste näringsämnen såsom jämte dricksvatten används mot bildande från organisk substans; dem assimilerar (om dagen) den utifrån upptagna samt den ifrån roten genom stammen tillförda, oberedda födan; dem avsöndrar överflödigt en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig inom gasform; dem upptar detta till växtlivet lika väl liksom på grund av djurlivet nödvändiga syret, samt dem förvarar (om dem existerar fleråriga) enstaka sektion från växtens reservnäring ovan vintern. detta finns även örtblad liksom besitter förmåga för att ta upp andra ämnen än koldioxid, nämligen örtbladen hos dem "insektätande växterna".
Även hjärtbladen existerar enstaka form eller gestalt från näringsblad. Hos vissa växter, mot modell ärtväxterna, förvaras den näring såsom den unga plantan behöver nära groningen inom hjärtbladen. Hos andra växter, mot modell dadelpalmen, existerar deras funktion för att nära groningen suga upp den näring, likt finns inom frövitan såsom omger dem. Hos andra växtarter, mot modell barrträden, därför äger hjärtbladen dels funktionen för att förvara näring samt dels, sedan dem vuxit ut ur fröet samt blivit gröna, uppgiften för att tjänstgöra vilket vanliga örtblad.
Även vissa lågblad är kapabel fungera såsom näringsblad. detta finns nämligen lågblad hos lökar såsom arbetar såsom förvaringsrum till den reservnäring, vilket moderplantan la ner löken till för att användas nära groning.
Blad tillsammans särskilda uppgifter
[redigera | redigera wikitext]
Försvarsblad existerar växtdel likt antingen helt samt hållet alternativt åtminstone delvis ombildats mot stickande kroppsdel, bladtornar, samt liksom försvarar växterna mot djurens angrepp. en utmärkt modell vid sådana ark existerar tornarna hos berberis (Berberis vulgaris). Dessa äger sålunda fullständigt förvandlats mot försvarsorgan, för att dem endast tillsammans med något som är svårt att hantera eller övervinna förmå igenkännas såsom ark. andra modell existerar tistlarnas ark, hos vilka dock endast ett sektion från bladgrenarna ombildats mot tornar, medan större delen från bladskivan arbetar liksom näringsblad. Bladtornar skall ej sammanblandas tillsammans med stamtornar, liksom dem vilket finns vid mot modell hos hagtorn samt slån.)
Klättringsblad existerar liknande växtdel, liksom förekommer hos enstaka sektion växter tillsammans med svag huvuddel samt hjälper dessa växter för att klättra uppför samt klänga sig intill fastare objekt. Klättringsbladen existerar oftast försedda tillsammans med samt tidvis helt samt hållet förvandlade mot trådlika, vindlande kroppsdel, därför kallade klängen. modell finns hos enstaka massiv mängd ärtväxter. inom bland besitter klättringsbladen inga klängen, utan använder sina då ganska starkt utvecklade bladskaft på grund av för att gripa fast inom andra objekt. således ser detta ut hos enstaka mängd arter inom klematissläktet (Clematis) samt arter inom smilaxsläktet (Smilax).
Flytblad existerar ark hos ett sektion vattenväxter vilket fullfölja för att växterna håller sig flytande inom vattnet. inom denna typ från växtdel finns ganska stora håligheter liksom innehåller atmosfär, likt en slags simblåsor.
Vattenblad alternativt gälblad existerar trådfint delade inom en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig nedsänkta växtdel hos vattenväxter. Trådningen syftar mot för att låta enstaka större bladyta anlända inom kontakt tillsammans vattnet (se heterofylli).
Andra modell vid egendomliga växtdel existerar dem insektätande växternas.
Anatomi: epidermis samt mesofyll
[redigera | redigera wikitext]
Bladet består från ett hudvävnad (epidermis) liksom omger grundvävnaden - bladköttet (mesofyll) inom vilket nerverna finns inneslutna.
Hudvävnad
Hudvävnadens (epidermis) övning existerar för att skydda bladet mot på grund av kraftfull vattenavdunstning. Den består från en skikt celler, vars ytterväggar vanligen existerar starkt förtjockade samt försedda tillsammans med kutikula. inom hudvävnaden finns klyvöppningar, dock vanligen inom vida större antal inom huden vid bladets undersida.
Grundvävnad
Grundvävnaden (mesofyll) existerar uppbyggd från tunnväggiga, klorofyllförande parenkymceller. Man förmå vanligen urskilja numeriskt värde slags celler, dels långsträckta, cylindriska, vilket ligger närmast översidans hud samt står vinkelrätt mot denna, palissadvävnad (denna förmå artikel ett mot flera cellskikt tjock); dels mer alternativt mindre rundade alternativt greniga celler närmast bladets undersida, svampparenkym.
Kloroplaster (klorofyllkorn) återfinns inom både typerna, dock maximalt inom palissadvävnaden, varför denna utgör den egentliga assimilationsvävnaden. Mellan svampparenkymets celler finns stora luftrum, vilka står inom förbindelse tillsammans med den yttre luften genom klyvöppningarna. Ofta existerar luftrummen inom svampparenkymet omedelbart innanför ett klyvöppning betydligt större än inom övriga delar från detta samt bildar enstaka således kallad andhåla. Svampparenkymet kallas även transpirations- alternativt andningsvävnad. ark tillsammans svampparenkym innehåller alltså mindre klorofyll samt mer atmosfär samt blir därmed vanligen blekare nyanserade vid undersidan.
Nerver
Ledningsvävnaden utgörs vanligen från en kollateralt kärlknippe. Detta knippe besitter tillsammans med veddelen uppåt då detta existerar enstaka direkt fortsättning från stammens kärlknippen, likt besitter veddelen inåt. Oftast åtföljs kärlknippena från ledgrupper från förtjockade celler, vilket bidrar mot nervernas fasthet.
Bladets uppbyggnad existerar ett påverkan från dess funktion vilket en koldioxidassimilerande kroppsdel. Då fotosyntes kräver ljus, sålunda återfinns den vid kloroplaster rika palissadvävnaden vid ovansidan var den är kapabel motta störst mängd ljus. dem fasta nerverna bidrar dessutom mot för att breda ut enstaka således massiv assimilerande yta liksom möjligt. Luftens koldioxid tillförs palissaderna huvudsakligen underifrån genom undersidans klyvöppningar, såsom denna plats existerar mindre utsatta på grund av alltför kraftfull avdunstning. Palissadcellen existerar även den maximalt lämpliga assimilationscellen, då ljuset kunna tränga fram mot kloroplasterna utan för att passera genom tvärväggar, likt skulle minska ljusstyrkan. inom palissadcellerna bildas organisk substans, liksom genom svampparenkymet leds in inom nerverna samt på det sättet ut mot växtens olika delar.
Denna uppdelning från funktioner mellan bladets båda sidor kallas dorsiventralitet, dock detta existerar ej samtliga växtdel såsom skiljer vid ovan- samt undersida vid detta sätt. Hos enstaka mängd växter, inom synnerhet liknande vilket existerar utsatta till starkt ljus samt uttorkning, existerar bladen sålunda kallat isolaterala, detta önskar yttra för att över- samt undersidan existerar uppbyggd vid identisk sätt, både vilket beträffar hudvävnaden samt grundvävnaden. Detta innebär alltså för att palissadceller finns även vid bladets undersida.
En sektion växter, mot modell barrträd samt ranunkelväxter (Ranunculaceae), saknar egentliga palissader. Assimilationscellerna existerar på denna plats mer alternativt mindre isodiametriska, dock existerar genom veck vid väggen avdelade inom mindre kammare, liksom plats till sig motsvarar ett palissadcell. Mesofyllcellerna inom bladkanten existerar oftast starkt förtjockade, på grund av för att hindra bladets sönderrivning.
Ljuset äger en bestämmande påverkan vid assimilationsvävnadens utbildning; ark utsatta till starkt ljus (solblad) äger en väl utvecklat palissadsystem, medan växtdel inom skugga besitter svagt utbildade alternativt alls inga palissadceller.
Livscykel samt livslängd
[redigera | redigera wikitext]
I jämförelse tillsammans med huvuddel samt rötter blir bladen inom allmänhet ej särskilt gamla. enstaka särdeles begränsad livstid äger blommornas ark, inom synnerhet kronbladen samt ståndarbladen. dock även dem ark, såsom når den högsta åldern, nämligen örtbladen, blir vanligen ej särdeles gamla.
Hos dem flesta växter, åtminstone inom dem kallare klimaten, dör samt faller örtbladen från identisk tid vilket dem bildats. inom landet existerar detta mot modell endast en litet antal från växterna vilket besitter fleråriga blad; mot modell barrträden. inom varmare klimat existerar antalet växter tillsammans med fleråriga växtdel (så kallade städsegröna växter) många större. Hos ett sektion från dessa är kapabel bladen bli ganska gamla; hos welwitschia (Welwitschia mirabilis) är kapabel hjärtbladen mot samt tillsammans bli mer än 100 kalenderår.
Säsongsmässig lövförlust
[redigera | redigera wikitext]
Löv inom tempererade, boreala samt säsongsmässiga torra zoner förmå artikel säsongslövande (faller beneath den mörka säsongen). Denna mekanism på grund av för att fångstredskap löv kallas abskission. ifall enstaka flora ej får ljus gulnar den. beneath kalla samt ljussvaga höstar byter löven färg samt blir gula, ljusorange alternativt röda eftersom olika pigment (karotenoider samt xantofyller) framträder då trädet reagerar vid kylan samt minskat solljus genom för att begränsa klorofyllproduktionen. Röda antocyaninpigment produceras inom bladet. i enlighet med enstaka lärande ifrån Umeå högskola ger den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser löven en viktigt skydd mot solens strålar, en slags solskyddsmedel till växt. då klorofyllet försvunnit ifrån bladen är kapabel trädet erhålla till många ljus. Den röda egenskap som beskriver ett objekts utseende i olika nyanser hindrar då ljuset.[3][4]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]
Noter
[redigera | redigera wikitext]
Webbkällor
[redigera | redigera wikitext]
Den denna plats artikeln existerar helt alternativt delvis baserad vid ämne ifrån skandinavisk familjebok, ark, 1904–1926.